Kärlek..
Jag har under många år haft mitt liv planerat och vetat vad jag har velat med det. Nu när man tänker tillbaka på dessa planer inser man att det inte alltid blir det man planerat. I mitt fall blev det bättre!
Under många år har man gått och fantiserat om prinsen, han som ska komma med på den vita hästen och rädda en. Han kom faktiskt aldrig än hur mycket man drömde om honom. Alla sagor sa ju att han skulle komma och sen skulle man leva lyckliga i alla sina dagar och livet skulle bli perfekt.
När man var så liten att man trodde på detta så var det de ända man ville, att ha någon som tyckte om en, man ville ha det som ens mamma och pappa har. Den här riktiga kärleken som vara livet ut! Den som visades på film och som det skrevs om i sagorna. Men man växer upp och tonårsproblem börjar göra sig synliga och man gör allt för att passa in. Sagorna byts ut mot high school filmer som visar en att livet visst kan sluta lyckligt och spelar ingen roll hur man är som person man blir ändå i slutändan accepterad. Hur många har tänkt så när de sett dessa filmer? Att de kommer att tycka om mig bara de lär känna mig, bara jag ändrar mig lite så passar jag in. I high school filmer är det oftast relationsproblem och kärleksproblem som tas upp. Dessa filmer har man spenderat många timmar åt att titta på då dem, precis som sagorna, slutar lyckligt. Tjejen får sin ”prins” i slutet, men dock med lite komplexa böjningar. Tjejen gör något fel som killen inte gillar (eller tvärt om) och sen vill de bara ställa allt till rätta, vilket de gör och det lyckliga slutat är inte långt borta. Det är sällan att en sådan film slutar med att tjejen inser att killen är en tölp och bara går iväg och lever sitt eget vil. Det är alltid så att de måste ha varandra i slutet, det ska alltid sluta med kärlek.
Men tänk om man själv aldrig skulle få uppleva denna kärlek som speglas i filmerna. Att man skulle få gå ensam hela livet! Aldrig få uppleva den här kärleken som var återspeglades i filmen. När man sedan träffade någon visste man inte om de var kärlek, då man inte fick dessa fjärilar i magen eller så trodde man att man fick det. Det var ju inte precis så att de hade beskrivit vad det var, och det fanns ju inge instruktionsbok till vad kärlek var. Detta fick nog många av oss att fundera om kärlek verkligen fanns och om man själv skulle få uppnå den. Tänk så hemskt det skulle vara om man aldrig fick uppleva den verkliga kärleken! Den som visades på film.
Kruxet här är att verkligheten aldrig är som på film och kommer nog aldrig vara så. Kärlek och relationer är mycket mer komplicerade än så och instruktionsboken fick man skriva själv i minnet för att inte göra om samma misstag om och om ingen. I verkligheten gör man misstag, relationer kanske inte går att reparera. Men man kan alltid hitta kärlek, om det inte är i en person kan man alltid hitta ett djur, en hobby att passionerna sig i. Lämna fokusen på att man är ensam, då alla vill passa in någon stans, alla vill tillhöra något och ha en gemenskap. Ingen vill gå ensam hela livet!
I mitt fall insåg jag nog tids nog att prinsen med den vita hästen inte fanns i verkligheten. Man blir äldre och börjar måla sin egen bild om vad kärlek är av erfarenhet och man inser vad det är man letar efter. Det gäller att vara kräsen och sätta stora planer för, tro mig, det finns tölpar där ute som inte förstår vilken underbar, fantastisk människa de har att göra med!
Mitt liv var planerat in i minsta detalj och jag följde min plan och jag var lycklig. Jag var kräsen med kärleken efter att ha blivit sårad av en massa tölpar. När jag idag blickar tillbaka på den personen jag var då inser jag att hon kanske inte var fullt så lycklig, det var något som fattades och det var prinsen. Även om jag inte trodde på prinsen så var han ändå där i bakhuvudet och spökade i alla fall och gjorde sig påmind.
Mina planer gjorde en tväromvändning (och jag har glömt en hel del av dem idag) när jag träffade den mest underbaraste person i hela världen. En som har visat vad verklig kärlek är, en som får hela magen att bubbla när man ser honom. En person man blir glad av att vara nära och som stärker ens svaga sidor och hjälper att bygga upp dem. En som accepterar ens brister och älskar en för den man är. En som jag verkligen kan kalla älskling och som kommer att vara där, vad som än händer. Min prins utan vit häst…
© Sara Bengtsson 2012